Bad här och där

Idag kom jag så iväg till simhallen efter det långa juluppehållet. Det är ju så mycket att stå i till jul och sen har barnen jullov och då blir det lite trångt och stimmigt. Men nu då.

Förutom att det är ett skönt sätt att få lite motion, så är det en speciell gemenskap i ett badhus. I synnerhet i tvättavdelningen tillsammans med övriga badande. Det är unga och gamla kvinnor och en del barn. Ingenstans känner jag mig så naturlig naken som i den här blandningen av vackra unga kroppar och gamla, trötta och slitna. I bastun uppstår ibland samtal, men det går också bra att få vara tyst.

596_maxi

Thermalbadet vid hotell Gellért i Budapest

En gång i slutet av 1980-talet när jag var i Budapest ett par dagar, besökte jag badet vid hotell Gellért. Jag var där en tidig söndagsmorgon för att hinna innan jag skulle fortsätta till en konferens. Jag blev lite konfunderad när baderskorna överräckte handduk och ett förkläde! Förklädet var en trekant som man skulle binda på sig som ett fikonlöv med band runt halsen och knytband bak. Brösten tittade alltså fram på var sida om den smalare övre delen, men det viktigaste var ju hjälpligt dolt. Jag minns inte längre hur själva tvagningen gick till, men så småningom fick man gå in i det vackra badet som bestod av olika bassänger med varmare eller kallare vatten s.k. termalbad. Där var inte särskilt mycket folk. Här satt kvinnorna i vattnet längs sitthyllorna vid bassängkanten eller låg och skvalpade i den grunda delen. Där fanns förstås också olika sorters bastubad. Just den här vilsamma lugna stämningen minns jag väl och jag minns att många av de äldre kvinnorna såg trötta och slitna ut. Kanske var det vid den tiden i veckan de hade möjlighet att ägna sina kroppar lite omsorg, innan söndagsmiddagen skulle förberedas åt familjen.

gellert-thermal_bath3

Thermalbadet vid hotell Gellért, Budapest

Gerbeaud-Café

Har man tid kan man dricka kaffe eller te på kaféet i hotellet. Jag tror kanske att det heter Gerbeaud-Café

Den där konferensen jag skulle till gick av stapeln i Salgótarján, som ligger i nordöstra Ungern nära gränsen mot Slovakien. Jag åkte dit i bil med ett par representanter för ICAA (International Council on Alcohol and Addictions), som var arrangörer av konferensen. Men redan dagen därpå meddelade de båda herrarna att från och med nu var jag ensam, för de skulle iväg på annat håll. Inget problem i sak – problemet var att hela konferensen var ungerskspråkig. Det var ett möte för lärare och skolpersonal och jag var där för att tala om de svenska undersökningarna av skolelevers drogvanor. Vid den här tiden var det inte så vanligt att medelålders ungrare kunde tala engelska, inte ens bland lärarna. Men man hade ordnat med en tolk som följde mig hela tiden.

250px-Salgoview

Salgótarján

Sen när det blev dags att åka hem skulle jag ta tåget till Budapest. Då kom en av lärarna fram och frågade om han fick göra sällskap på tåget. Han bodde själv i Budapest. Men nu var det ju det här med språket, jag hade ingen tolk längre och hans engelska räckte inte långt. Vi löste det genom att använda mitt anteckningsblock som vi skickade mellan oss där vid fönsterbordet i tågkupén. Han använde de ord han kunde och ställde frågor och ritade och så svarade jag på samma sätt. Vi hade riktigt roligt och innan jag visste ordet av var vi framme.

Då hade jag ett par timmars lucka innan jag skulle vara på flygplatsen för att åka hem och den här mannen (har alldeles glömt vad han hette) bjöd då hem mig till sin familj. Det här var ju före mobilerna så hans fru fick ju ta det som det kom. Och det gjorde man ju på den tiden. Jag blev bjuden på kaffe och frun gick en extra vända till affären för de tyckte inte att jag skulle åka hem utan att ha fått ungersk gåslever med mig.

Så kan människor mötas och lämna kvar ett minne som fortfarande är levande många år efteråt.

Det här inlägget postades i Bad, Resor, Ungern. Bokmärk permalänken.