Möt våren i Portugal!

I början av mars for jag till Lissabon några dagar. Det visade sig vara ett väl valt resmål för just då var det ett strålande vårväder där med värme och sol. Jag hade också turen att kunna träffa min gamla kollega sedan många år i ESPAD-studien, Fernanda Feijao. Hon hade precis samma vecka presenterat den senaste portugisiska ESPAD-rapporten i olika presskonferenser och TV-intervjuer och kunde nu andas ut och ta ledigt.

När Fernanda var på jobbet passade jag på att se de två museerna Calouste Gulbenkian och Calouste Moderna som båda ligger i en vacker park där folk strövar omkring bland porlande bäckar och dammar med mycket fågelliv. I Moderna museet såg jag bl.a. en fotoinstallation som visade bilder från Portugals kolonialtid i Östtimor. Bilder med en skrämmande människosyn när det gäller relationen till urbefolkningen i dessa länder.IMG_1346

Bilden här intill är ett foto av ett fotografi (egentligen två i samma ram) i utställningen. Titta noga. Den övre bilden visar hur (svarta) människor liggande på marken formar en ram runt Portugals vapen och bildar ordet TIMOR. På den undre delen bildar de nästan nakna människorna ordet SALAZAR framför en grupp uniformerade soldater.

Nedan ser vi en liten skulptur av en pojke som jag spontant tyckte såg ut att låtsasprata i mobilen, som så många små barn gör. Men han är från 1700-talet den lille. Jean-Baptiste Pigalle heter konstnären.

Vi for till Coimbra en lördag. Man hinner se mycket från bilfönstret och solen flödade hela dagen. Jag hade önskat att få se universitetet som är flera hundra år gammalt och ett av Europas äldsta. Det grundades 1290 av Kung Dinis och etablerades definitivt av kund João III år 1537. Vi köpte biljett och såg de olika husen med bl.a. det gamla biblioteket och disputationssalen, men därinne fick man inte fotografera. Universitetet ligger fantastiskt vackert högt uppe på ett berg med en vidunderlig utsikt över floden Mondego.  Nu var ju studenterna lördagslediga, men lite varstans på campus kunde man se grupper som hade picknick och sjöng och spelade.

IMG_1371

Bäst vi gick där kom en grupp studenter med instrument och ställde upp sig mitt på den öppna platsen. Fernanda talade med dem och det visade sig att en grupp japanska turister hade bett dem spela och sjunga så de skulle få fotografera. De betalade studenterna också, men vi fick ju lyssna gratis. Coimbra har en egen genre av fado som skiljer sig från Lissabon fado. Den kallas också ”Student fado” och anses typisk för Coimbra. Det vi hör i filmstumpen här var dock inte fado. Kanske de sjöng några sådana när vi hade gått.

På söndagen for vi till Sintra för att se Quinta da Regaleira som är en mycket märklig plats uppe på ett berg. Där finns ett slott, ett kapell och andra byggnader i en stor romantisk park med slingrande stigar och vägar, dammar, bäckar, grottor, källor, bänkar och fontäner. Terrasser, tinnar och torn och en märklig brunn med en underjordisk vattenström. I sin nuvarande form uppfördes det vid förra sekelskiftet och är klassat som världsarv av Unesco. Men det är förstås äldre än så. Den mest kände ägaren var António Augusto Carvalho Monteiro. Tyvärr är mitt informationsblad på portugisiska så jag får googla lite. Fernanda talade också om en mystisk orden eller sekt som har sin hemvist här. Det låter lite suspekt, men om jag förstod henne rätt så är det en sammanslutning som står för humanistiska värden. Men jag vet alltså inte. Än.

IMG_1390

Otrolig utsikt från en glugg i murarna uppe i slottet.

Otrolig utsikt från en glugg i murarna uppe i slottet.

 

Däruppe ligger Sintra Mitos e Lendas (myter och legender). Dit for vi, men det var för sent på dagen för att gå in.

Däruppe ligger Sintra Mitos e Lendas (myter och legender). Dit for vi, men det var för sent på dagen för att gå in. Men nästa gång!

Publicerat i Landet | Kommentarer inaktiverade för Möt våren i Portugal!

Gamle Bach

Jag lyssnar mycket på P2 i radion. Jag har faktiskt ingen annan kanal inställd, varken hemma eller i bilen. Jag vet att det finns många bra program i t.ex. P1, men det blir aldrig av att byta kanal. Däremot är jag inte så kunnig så att jag alltid kan avgöra vad som spelas. Jag hör att det är en symfoni av Beethoven, men vet inte säkert vilken.

220px-Johann_Sebastian_Bach

Johann Sebastian Bach, 1685-1750

Mitt trognaste sällskap är Bach. Man skulle kunna säga att Goldbergvariationerna är ”the soundtrack of my life”. Att lyssna på dem är en lisa för själen, det är som källvatten. Glenn Goulds inspelningar av dem, från 1955 när han var bara 21 år och de han spelade in strax före sin egen alltför tidiga död 1982, är minst sagt intressanta. När jag var i Toronto för flera år sedan, hittade jag en bok som innehåller Glenn Goulds brev, från 1955 till 1982.

När jag var liten brukade byns originelle kantor Alvar Qvarnesjö sitta på orgelläktaren sent om nätterna och spela Bach. Min pappa brukade gå upp och sitta hos honom och lyssna. Då kunde det hända att han sa att ”nu är det väl ingen som hör oss” och så bytte han repertoar och spelade helt andra bitar.

Bach-Anna-Magdalena-01

Anna Magdalena Bach, 1701-1760

På senare år har det ifrågasatts om Johann Sebastian verkligen har komponerat all musik som bär hans namn. Hans andra hustru Anna Magdalena, som var sångerska, kopierade noter åt honom och i vissa fall finns inte Bachs originalskrifter kvar, bara Anna Magdalenas. Man har menat att hennes notskrift är för snabb och lättflytande, inte så ordentlig som man kunde vänta sig av en kopist. Av de verk som man menar att hon kan ha komponerat har Cello-sviterna nämnts. Det är chockerande att föreställa sig att deras allvarliga predikan inte skulle ha Bach ande som upphov.

Men det faktum att Bach faktiskt skrev musik för henne att spela på cembalo motsäger dessa teorier. Varför skulle han komponera enkla stycken för henne i ”Clavier Büchlein für Anna Magdalena Bach” om hon var lika stor kompositör som han?

250px-Anna-magdalena-bach-noteboo

Bachs tre år äldre bror Johann Jacob Bach var faktiskt verksam och bosatt i Stockholm! Han föddes 1682 i Eisenach och dog i Stockholm 1722. Han var musiker i Tyska kyrkan, oboist och pipare. Han lär även framfört musik på trumpet från tornet i Tyska kyrkan. Han ska ha bott i första huset på höger hand när man går Mårten Trotzigs Gränd från Järntorget.

Här spelar Glenn Gould Bachs Partita nr 2:

 

Publicerat i Bach, Glenn Gould | Kommentarer inaktiverade för Gamle Bach

Julgransplundring

IMG_1272
Granen klarade sig inte över trettondagen. Den var så välväxt och fin men drack så lite vatten att plötsligt var den genomtorr och barren rasade som ett ösregn så fort man kom åt den.

När jag var liten var det vanligt med ”julgranssväng” hos de flesta barn i byn där vi bodde då. Det var alltså inte ”plundring” utan en fest för barnen. De där vintrarna på 1940-talet var ju kalla och snörika och det var spännande att gå i mörkret och sen komma fram till husen med värme och många ljus. Festerna följde ungefär samma mönster, fast det var ju lite olika hur mammorna kunnat ordna det. Jag minns särskilt att vissa bjöd på klenäter som vi inte tyckte var så goda. Idag kan jag tänka att de kan ha varit kokade i olja som var en aning härsken.

Men julfesterna i Tomtebo var roliga. Ja stället heter faktiskt Tomtebo och finns kvar i Odensvi socken. Det var ett hus med ett litet torn och låg en bit utanför kyrkbyn. Där bodde skräddarns, som var goda vänner till våra föräldrar. Det största rummet var skrädderiet med ett jättestort bord där skräddarn kunde sitta och sy. Ovanpå bordet alltså.

IMG_1282

Tomtebo omkring 1920

Såvitt jag minns dansade vi kring granen först och sen fick vi gå genom en smal hall ut i köksregionen och hämta varm choklad och kakor. Sen fortsatte lekarna, bl.a. Mörkleken och Ryska posten. Jag försöker komma ihåg de där lekarna, men jag har kanske glömt vissa detaljer. Mörkleken gick ut på att man släckte ljuset och satte sig två och två (pojke-flicka i den mån det gick att bilda par) i hörnen och under skräddarbordet. Och när man släckte ljuset blev det verkligen kolmörkt för vinterkvällen därute hade inga lampor. Sen fick en pojke börja: Ja mi käring va nog bra men jag tror att Pelles ä bättre! Då fick den som satt hos Pelle försöka lista ut var han som ropat satt och treva sig dit. Den därmed övergivna flickan fortsatte: Ja min gubbe va nog bra men jag tror att Kerstins ä bättre! Vi var ju barn så något avancerat smussel blev det aldrig tal om, men någon kanske försökte sig på en puss i mörkret. Ryska posten gick till så att en fick gå ut i farstun och stänga dörren efter sig för att sedan knacka på. Någon därinne frågade: Vem är det? Det är Ryska posten! En av dem som var innanför pekade på en slumpmässigt vald person och frågade: Handtag, famntag, klapp eller kyss? Då blev brevbäraren tvungen att bestämma sig för ett alternativ, utan att veta vem det var man skulle klappa eller kyssa. Sen fick den utvalde vara brevbärare i nästa omgång.

När mina egna barn var små på 70-talet var jag noga med att ha julgransplundring varje år. Vi bodde lite trångt men det hindrade inte att vi kunde bjuda hem barnens kompisar. Vi hade korvstånd i dörren till köket där man fick låtsasköpa korv och vi sjöng och dansade verkligen också runt granen. När festen började ta slut hjälptes vi åt att klä av granen och kasta serpentiner på den istället för pyntet. Sen dansades en sista ringdans: Nu är glada julen slut, slut, slut… Så slängde jag ut den från balkongen medan barnen hurrade så mycket de orkade! (Vi bodde på andra våningen och nedanför var bara gräsmatta. Maken gick senare ut bar bort den till insamlingsplatsen).

Har man julgransplundringar numera? Jag kan inte minnas att jag hört talas om det.

PS. Agnes von Krusenstierna skriver om en annan version av mörkleken i ”Tony växer upp: Scener ur ett barndomsliv”: I den kolossala matsalen, en riktig festsal med blänkande parkettgolv, ljuskandelabrar och bonade höga ekpaneler, brukade vi om vinterkvällarna leka ”mörkleken”. Jag vet inte, vem som har hittat på ”mörkleken”. Jag vet bara att ingen lek kan vara farligare för små fina prydnadssaker på hyllor och bord och för ostindiska tallrikar.
Vi släckte alla ljus och stängde alla dörrar, och i mörkret skulle en av gossarna försöka få fatt i oss andra. Man skrek och skrattade, hoppade upp på det runda salsbordet eller smög sig ljudlöst utefter väggarna. Ofta kom tant Suzanne in, då vi voro som högljuddast, och tände; och röda och flämtande och skrattande kisade vi mot ljuset och kunde knappast se varandra, efter att ha trevat så länge utan ljus.

 

Publicerat i Barndom, Jul | Kommentarer inaktiverade för Julgransplundring

Hos Olle Nyman på Duvnäs gård

nyman_tuppen

För många år sen stod jag framför en konsthandel på Sturegatan och såg länge på en målning av Olle Nyman. Den var så fascinerande enkel och vacker med ett par vita huskroppar i förgrunden och mellan dem en glimt av ett blått hav. Den där blå glipan där blicken slank ut och förlorade sig bortåt horisonten minns jag tydligt. Jag gick tillbaka några gånger för att se den igen, men att köpa kunde det inte bli tal om.

Jag har sedan sett hans tavlor här och där och haft planer på att åka ut till hans ateljé i Saltsjö Duvnäs, men det har antingen inte passat just då eller varit stängt när jag kommit ihåg det. Inte förrän nu.

IMG_1191      IMG_1190

Det är ett underbart ställe med anor från 1700-talet. Olle Nymans morfar Robert Küsel, som var disponent på Gustavsbergs fabriker, for förbi med ångbåt till och från sitt arbete och såg gården och bestämde sig för att köpa den 1863. Hans dotter Edit gifte sig med Hilding Nyman och de fick två barn, Olle och Kajsa. Hilding var inte från början konstnär, men utbildade sig och kom att samarbeta och umgås med ett stort antal av tidens kända konstnärer, bl.a. Fjæstad, Albert Engström, Zorn och Carl Larsson. Han illustrerade bl.a. många av Felix Körlings visor som t.ex. ”Om pappa ville ge ja’ en femöring, vet mamma” och ”Kisse Misse Måns”. Bilderna, som har starka likheter med Larssons familjebilder, har Olle och Kajsa ofta stått modell för. Än idag kan man se bildernas möbler och andra föremål ute på Duvnäs. Olle och Kajsa kom på så vis att växa upp i en krets av kreativa och konstnärliga människor.

Olle gifte sig aldrig. I hans rum i huset finns en liten tavla målad av en ungdomskärlek, men hon gifte sig tyvärr med en kamrat till honom. Systern Kajsa flyttade hem till Duvnäs efter ett kortare äktenskap och syskonen delade sedan bostaden resten av sina liv. Från 2007 visas den för allmänheten genom Kajsa och Olle Nymans Kulturstiftelse. Jag var den enda som ville vara med på visningen kl 15 i går och det var en oväntad lyx att få gå sakta genom rummen i sällskap med guiden.

IMG_1193I den ”gamla” ateljén (1973) visas främst Olle Nymans egna verk, medan den nya (1987) H2947-L19090847visar temporära utställningar. Bianca Maria Barmen när jag var där . Kaféet är numera inrymt i den ursprungliga ateljén/verkstaden. Han målade ofta samma motiv, främst från Duvnäs, om och om igen. Han sa själv att han tyckte det var intressant hur mycket man kan få ut av ett enda motiv. Men han använde många olika tekniker och hade nära samarbete med arkitekter. Han gjorde också fantastiska skrotskulpturer. Olle Granath skriver på hemsidan att  Ett särskilt kapitel i hans konst utgör de skulpturer han gjorde av stenbitar, krukskärvor och porslinskross, allt sammanfogat med cement. Hans iakttagelseförmåga firar triumfer när han, i dessa motspänstiga material, fångar karaktären hos både djur och människor. På detta sätt utförde han alla ”Commedia dell’artes” rollfigurer hos vilka han, med den största precision, prickar in deras fåfänga, servilitet, svartsjuka och kättja.

IMG_1192

Här syns några av skrotskulpturerna på bordet.

 

IMG_1189

Under bostadshusets veranda kan man gå ner i källaren och se på film om Olle Nyman

IMG_1185

Filtar var utplacerade på stolarna. Det var omtänksamt för trots det vackra solskenet utanför blir det lite rått under takbjälkarna.

Publicerat i konst, Olle Nyman, Saltsjö Duvnäs, Utflykt | Kommentarer inaktiverade för Hos Olle Nyman på Duvnäs gård

Från Långe Erik till Långe Jan

IMG_1029

Blå Jungfrun därborta i det blå.

Min syster och jag for till Öland några dagar i veckan som gick. Först med färjan från Oskarshamn över till Byxelkrok en strålande solig och vindstilla morgon.

IMG_1035Vägen längs med stranden upp till norra udden var underbart vacker och vi stannade till för att jag gärna ville fota cikorian som växte utmed vägkanten. Jag visste inte då att alla vägar vi sen åkte på under veckan, skulle komma att kantas av den vackra blå blomman, omväxlande med bl.a. rosa malvor.

IMG_1031

Istället för att ta en bild på fyren rätt upp och ner ville jag få med de vackra träden som växte där. Men Långe Eriks färg flyter ihop med himlens. Den står dock där bakom, mitt i bilden.

Jag gick tillbaka en bit på vägen för att få en fin bild (med mobilen), men trampade fel på asfaltkanten och for huvudstupa omkull. Jag hade telefonen i handen och skulle försöka parera så den inte slogs sönder. Pang ner på höger lårben  samtidigt som jag slet upp ordentliga sår på två fingertoppar av den vassa asfalten. Att jag inte bröt lårbenshalsen! Hur trist hade det inte varit att avbryta resan innan den ens hade börjat. Nu stannade det vid förskräckelsen och ett präktigt blåmärke på låret.

Jag hade vissa funderingar på att bada vid Böda Sand, eftersom jag ännu inte badat denna konstiga sommar, som aldrig riktigt vill komma till skott. Men det fick vara. Det verkade komplicerat med alla husvagnar och vattenrutschkanor. I stället hälsade vi på i Kaffestugan i Böda där vi kunde köpa fantastiskt fint matbröd och goda kakor.

Vi besökte också Sollidens park som var mycket vacker med ovanliga imponerande stora träd och prunkande rabatter. Vi var där en sen eftermiddag i lugnt och behagligt, soligt väder och måttligt med folk. Och bäst som vi gick där körde Silvia förbi i sin bil.

Vi hade bokat rum, dels på gården Skoghorva en bit söder om Borgholm där vi bodde i ett trevligt rum med ingång direkt från trädgården, dels på Gammalsbygården på östkusten nästan nere vid Ottenby inte långt från fornborgen i Eketorp.

skoghorva

Skoghorva

gammalsbygården

Gammalsbygården

 

 

 

 

 

 

 

 

Besöket på Eketorp var lyckat. Solen sken, de små bruna grisarna sprang omkring överallt och när de fick syn på guiden i medeltidsdräkt kom de springande och flockades kring henne. Hon berättade att vanliga turister bryr de sig inte om, men de känner igen personalens tidstypiska kläder och då tror de att de ska få mat. Eketorpssgrisarna är ganska små och är en korsning mellan flera grisraser, bl.a. Linderödssvin, som anses var mycket lika dem som förekom på medeltiden.

grisar.aspx

De arkeologiska utgrävningarna har visat att Eketorpborgen haft tre perioder av bebyggelse, två under järnåldern (300-400 e. Kr. och 400-650 e.Kr.) och en under medeltiden (1170-1240). De två första versionerna var avsedda som skydd när befolkningen hotades av anfall utifrån och då kunde ett stort antal familjer flytta in och bo där innanför murarna tills faran var över. Den sista versionen som återuppbyggdes under medeltiden var främst en militär befästning.

Av Ölands 19 formborgar är det här den enda som har grävts ut helt och rekonstruerats. Ett mycket stort antal föremål har grävts fram och många av dem kan man se i en fin utställning i en av byggnaderna: kammar, äggskal, vapen, spikar etc. En brynja av järn, hjälmar och sköldar fanns utlagda på ett bord utanför som besökarna fick prova – och fotografera sig i.

Efter en sväng ner till fyren på Ölands södra udde sökte vi oss uppåt längs västsidan av ön. Överallt fascinerades vi av alla dessa vackra radbyar* som vi for igenom, mycket ofta med prunkande stockrosor och andra blommor mot de gamla rödfärgade husväggarna. Vickleby är en sådan radby och där gjorde vi ett uppehåll på Capellagården. Det är Carl Malmstens skola för skapande arbete som grundades för 50 år sedan. Där finns bl.a. en stor trädgårdsodling med tillhörande trädgårdscafé och där var det härligt att sitta och dricka kaffe i solen. Sen blev det så småningom dags att fara över Ölandsbron för att vända hemåt.

* I tusentals år har Öland varit ett bondeland. Redan under stenåldern började man odla jord och hålla tamboskap. Radbyarna som fortfarande lever kvar på ön, har sina rötter i medeltiden. De öländska radbyarna ligger i ”laga läge”. Det betyder att alla byns tomter har sin gräns mot bygatan. Tomternas bredd mot denna motsvarade gårdens byamål. Kring byn låg sedan åker- och ängsmark vilka fördelades enligt solskifte. (http://www.olanningen.com)

LŒnge Jan pŒ …lands sšdra udde.

LŒånge Jan påŒ Ö…lands sšödra udde.

 

 

 

Publicerat i Eketorp fornborg, Öland, Resor, Utflykt | Kommentarer inaktiverade för Från Långe Erik till Långe Jan

Bokklubbsträff

Idag skulle vår bokklubb (7 pers.) ha en av sina träffar, men de ursprungliga planerna sprack. Vi hade tänkt ha picknick på Skansen tillsammans med tre av gruppens små barn, men först blev tvillingarna Märta och Doris magsjuka och bara någon dag senare fick även Tage i en helt annan del av Stockholm samma elände. Det är inte lätt att planera när man är småbarnsförälder. Det hela slutade med att Skansen-planerna övergavs helt och istället träffades vi hemma hos en av oss fyra som återstod.

IMG_0956xVi har läst Bea Uusmas Expeditionen. Min kärlekshistoria, som handlar om författarens djupa intresse, för att inte säga besatthet, av Andrées nordpolsexpedition år 1897. När förslaget kom upp att vi skulle läsa den här boken kände jag måttlig entusiasm. Jag tänkte att vad kan den berätta som vi inte har hört förut och hur litterärt blir det?

I min bokhylla står två tjocka volymer av Fridtjof Nansens Fram öfver Polarhafvet, den norska polarfärden 1893-96, båda tryckta hos Bonniers 1897. Och där finns också: Med Örnen mot polen. Andrées polarexpedition år 1897, utgiven på grundval av S. A. Andrées, Nils Strindbergs och Knut Frænkels sommaren 1930 på Vitön funna anteckningar. Bonniers 1930. Jag har bläddrat i dem ibland och tittat lite på bilderna, men aldrig haft någon lust att fördjupa mig. En sak som slår mig nu och som gäller alla tre böckerna är den otroligt snabba utgivningen. När det gäller Andrée-expeditionen var boken klar bara tre månader (augusti – oktober) efter att anteckningarna hittats. Hur har man kunnat jobba så snabbt? Det fanns ju bara papper och penna och tämligen enkla skrivmaskiner! Dessutom hade man lyckats bärga ett ganska stort antal fotografier som också återges i boken. Visst förstår man att Andrée-expeditionen var hett stoff som man ville publicera omedelbart, men det är imponerande.

andrfrastrinMen nu gällde det Uusmas bok. Den är så överraskande bra, man sträckläser den som om man inte alls kände till det tragiska slutet. Den är skriven som en växelsång mellan berättarrösten, Strindbergs och Andrées dagboksanteckningar och författarens egna tankar och referat från arbetet med efterforskningar i arkiv och dokument. Hon gör bland annat flera egna resor med isbrytare och andra polarfartyg och lyckas till slut även gå i land på Vitön.

Fokus i hennes bok är inriktat på Nils Strindberg, den 24-årige amanuensen på Tekniska Högskolan som ska fotografera landskapet från luften ”för en framtida kartering av polartrakterna”. Men efter 65 timmar i luften är resan över. Ballongen har tappat flygförmågan och nu börjar en tröstlös vandring med så mycket packning de förmår dra på slädar.

Eagle-crashed

Den kollapsade luftballongen

Vi läser Nils dagboksanteckningar och hans brev till fästmön som han bara kan lägga på hög och spara. Hon heter Anna Charlier, är 25 år och vill bli konsertpianist. ”Ja här hafva vi stannat för natten på en öppen plats, rundt omkring is, is åt alla håll. Du såg att af Nanska bilderna hur sådan is ser ut torossvallar och isrännor omväxlande med slättis, evigt enahanda. Det snöar något litet för tillfället men är åtminstone lugnt och ej synnerligen kallt (-0,8). Hemma har ni nog trefligare sommarväder.”

Anna.charlier.nils.strindberg

Anna Charlier och Nils Strindberg

Anna väntar på Nils i 10 år innan hon och hans anhöriga bestämmer sig för att anse honom död. När lägret hittas 1930 är hon gift och bosatt i England. Hon lever tills hon är 78 år.

Publicerat i Böcker, Nordpolen, Resor | Etiketter | Kommentarer inaktiverade för Bokklubbsträff

Våren är årsmötenas tid

De flesta föreningar håller sina årsmöten under våren när det gamla verksamhetsåret kan sammanfattas och ekonomin räknas ihop. Men samtidigt är det ju så många andra avslutningar och fester som infaller då, så istället för att ta vara på dagarna och gå ut och njuta av solen och den skira grönskan så kan det bli lite hektiskt. Fast så värst soligt och varmt har det sannerligen inte varit i år.

De litterära sällskapen (DELS) höll sitt årsmöte den 18 april till skillnad från förra året då det genomfördes senare i maj. Elin Wägner-sällskapets årsmöte ska hållas i nära anslutning till Elins födelsedag, vilket i år råkade bli på exakt rätt datum den 16 maj. Likaså styrs Lennart Hellsing-sällskapets årsmöte av Lennarts födelsedag som infaller den 4 juni. Men det närmaste vi kunde komma var 4 maj.

Årsmötena följer ju ungefär samma mall i alla föreningar, d.v.s. stadgarna bestämmer proceduren. Sen kan man ju försöka göra det lite mer intressant och roligt genom att bjuda på ett bra program. Men även det har sina begränsningar, för många föreningar är fattiga.

Det senare gäller inte minst DELS som har svårt att få medlemsavgifterna att räcka till något extra. Ofta hålls mötet i Börssalen eftersom Svenska Akademien är gästfria mot de litterära sällskapen och låter oss låna den vackra salen mot att vi betalar vaktmästaren för tjänstgöringen. I år talade litteraturvetaren Anna Nordlund bl.a. om det svenska litteraturarvets ställning och DELS egen Olof Holm (Almqvistsällskapet bl.a.) sjöng sånger av Lennart Hedwall till text av C.J.L. Almqvist. I Börssalen tillåts tyvärr ingen förtäring, så det enda vi kan åstadkomma i den vägen är att duka upp frukt och annat godis i trapphallen utanför. Men det fungerar fint.

Anna

Anna Nordlund

Olof

Olof Holm med ackompanjatör Jonas Sjöstrand

 

 

 

 

 

 

 

IMG_0939

Solveig Ternström läser ur sin bok: Dagbok 2008-2014 – från Dramaten till Riksdagen

Elin Wägner-sällskapets årsmöte hålls alltid i Berg där föreningen har sitt fäste och där Elins arkitektritade hus Lilla Björka uppfördes på 1930-talet. Hon flyttade så småningom dit permanent och bodde där till sin död 1949. Vid årets möte gästades sällskapet av Solveig Ternström som berättade om sitt möte med Elins texter på 1970-talet, i samband med att hon spelade huvudrollen i SVT:s teaterpjäs Kvarteret Oron. Hon är ju glad och charmig och van att möta sin publik. Men det räcker inte till att skyla över att man inte förberett sig så väl. Mycket tomgång och ideliga frågor till arrangören om hur mycket tid hon hade kvar. Men så blev det dags för kaffe. En medlem i sällskapet hade traditionsenligt gjort småländska ostkakor efter Linnéas recept. Linnéa Johansson var trotjänarinna hos Elin Wägner. Ostkakan var utsökt god – säger jag, som själv såsom varande smålänning brukar göra ostkaka ibland.

IMG_0941

Hemgjord småländsk ostkaka med sylt och grädde

Om jag skrev ovan att årsmöten av nödvändighet följer samma mall och kan bli lite torra, så har Lennart Hellsing-sällskapet lyckats vrida konceptet ett kvarts varv. Årsspektaklet (läs årsmötet) hölls i W6 lokaler på Klara Östra Kyrkogata – samma hus som paret Hellsing bor i. De är för övrigt med på alla möten båda två, men i den här gången kunde inte Yvonne Lombard komma för hon hade brutit benet. Men Lennart är med, han bär sina 96 år rak i ryggen, lätt stödd av en käpp.

Hellsing

Lennart Hellsing och Christina Björk

Jubelåret 2015 firar vi fyra Hellsingjubileer: – 70 år sedan barnboksdebuten med Katten blåser i silverhorn – 70 år sedan första diktsamlingen Akvarium, – 70 år sedan första programmet för barnradion, – 50 år sedan Svenska barnboksinstitutet grundades (som Hellsing oförtrutet stred för tillkomsten av och satt därefter ca 20 år i dess styrelse).

Sällskapets styrelse består av följande: Magister Tjeder (ordf. Cecilia Östlund), Kors-och-Tvärs (sekr. Moa Brunnberg), Krångliga Kråkan (redaktör Nisse Larsson), Moster Ester (spektakelansvarig Stefan Mählqvist), Hit-och-Dit (kassör Gunilla Halkjaer Olofsson), Fibbelin (under- och bildhållare Fibben Hald), Bravo musikbuss (Georg Riedel), Opsis Kalopsis (forskningsansv. Lena Kåreland).

Antalet kusiner (vi är alla kusiner) är f.n. 101, samt 3 favoritkusiner (Yvonne, Lennart och en till).

Vi börjar alltid årsmötet med att gemensamt under Susanna Hellsings ledning sjunga ”Här dansar herr Gurka” ett par gånger och därefter raskas årsmötesförhandlingarna snabbt igenom. Detta var revisorernas berättelse:

Revisorerna, kusiner ännu utan ”Hellsing-namn”, /har trots detta rott vårt granskande i hamn. /Bokstäver i grupper bildar ord, /som i protokollen från sammanträdens bord/ skildrar verksamhet från syd till nord.
Vi sett på siffror i rader och på tvären, /kontrollerat ordningen och letat fel och brister. /Men funnit inget tveksamt eller konstigt där, men /i stället ordning i saldon och register.
Då vi funnit allting i sin ordning vara /vill vi komma med rekommendation /att ge styrelsekusiner rara /ansvarsfriheten med acklamation.
Lennart Hellsingsällskapets revisorer
Anders Djerf guidande och skapande i bild och ord och Marianne von Baumgarten verksam så att det blir bok på bord.

Därefter visade Fibben Hald egna bilder och läste verser av Hellsing. Så småningom vidtog trerätters middag då vi fick höra avsnitt av Hellsings barnprogram i radion och Ulf Boëthius berättade om sin bok ”4 x Hellsing” – årets medlemsbok där han skrivit fyra uppsatser: Lennart Hellsings kineserier; ”Just nu händer det något” Lennart Hellsings barnprogram i radion; ”All pedagogisk konst är dålig konst – och all god konst är pedagogisk” Lennart Hellsing i Skolradion; ”En skriftserie ang. barn och ungdomsboken” Lennart Hellsing och Svenska barnboksinstitutets tillkomst.

Kvällen avslutas traditionsenligt med att vi sjunger Krångliga kråkan:

Kringel krångel kråkas
roligt att få råkas
Vingel vångel viljas
synd att vi ska skiljas
Kringel krångel krock
åck, åck, åck, åck, åck
säger hönsen.

Publicerat i Årsmöte, Böcker, Elin Wägner, Hellsing, Litterära sällskap | Kommentarer inaktiverade för Våren är årsmötenas tid

Godis

godisJag köper sällan godis numera. Visserligen händer det att jag kan få sötsug och ångrar att jag inte har något hemma som jag kan stoppa i munnen. Men när jag står framför godisdisken ser jag sällan något jag vill ha. Och godispåsarna som rymmer mer än ett kilo! Men nu har man på flera håll introducerat de traditionella påsarna och de verkar ha blivit populära trots att de rymmer en bråkdel av vad jättepåsarna kan svälja.

Candyking-godispåse-Finska

marabous1

 

 

 

 

 

 

 

Vi svenskar verkar vara värst på godiskonsumtion, jämfört med vissa andra länder. Mellan 1980 och 2007 ökade konsumtionen av choklad och konfektyr i Sverige från 9,8 till 17 kilo. Enligt en artikel i Aftonbladet för några år sedan såg konsumtionen ut så här 2007:

  1. Sverige 17
  2. England 16
  3. Tyskland 15
  4. Norge 15
  5. Finland 14,5
  6. Danmark 14
  7. Belgien 13,5
  8. USA 11
  9. Australien 11
  10. Frankrike 8

choklad1Vanliga chokladkakor är alltid gott, gärna de mörka. Nu har man också upptäckt att lite choklad varje vecka minskar risken att drabbas av stroke, enligt en stor studie från Karolinska Institutet. Här verkar det inte spela någon roll om chokladen är ljus eller mörk. Nackdelen med den ljusa är väl att den innehåller mer socker och mindre choklad2_kakao. Och som vanligt är studien gjord på män.

När det gäller hälsoeffekter av choklad har ju budskapet annars varit att det bara gäller mörk choklad. Och enligt en amerikansk studie har man funnit att en liten bit (50 g) av den mörka chokladen varje dag faktiskt sänker blodsocker och kolesterolvärden.

När jag var på hälsokontroll för några år sedan och konstaterade ett alldeles för högt blodtryck fick jag rådet att inte äta lakrits, eftersom det höjer blodtrycket. Inte för att jag var storkonsument av lakrits då heller, men jag slutade helt och har därefter inte ätit lakrits. Nu när jag läser på förstår jag att de mängder jag konsumerade nog var försumbara. Det kan till och med vara nyttigt i mindre mängder. Vid hosta fungerar det t.ex. slemlösande. Men i större mängd under lång tid kan det ge högt blodtryck, hjärtbesvär, migränanfall, vara laxerande och ge upphov till lakritsförgiftning.

lakrits_livet                 lakritsmrosa

 

 

 

 

 

Här kommer ett par Youtube-klipp som visar annat godis. Det får man lust att prova på!

Publicerat i Äpplen, Choklad, Godis | Kommentarer inaktiverade för Godis

Dymmelonsdag

I morgon gäller det att vara på sin vakt. Det är både dymmelonsdag och 1 april. Aprilskämten i tidningarna är inte alltid lätta att upptäcka – verkligheten kan vara nog så absurd och det har hänt mer än en gång att jag misstagit mig och trott att en nyhet varit ett skämt.

Dymmelonsdagen är ganska okänd har jag förstått. Kanske seden att fästa ”dymlor” på ryggen på folk har en starkare folklig förankring i vissa delar av landet, men framför allt är det ett numera ganska bortglömt begrepp. På Nordiska museets hemsida skriver man så här om ordets ursprungliga betydelse:

”Den sista veckan i fastan kallas ”stilla veckan” eller ”dymmelveckan” och inleds med palmsöndagen. Onsdagen i stilla veckan kallas dymmelonsdag efter det medeltida bruket att vira tyg kring kyrkklockornas kläppar för att de skulle ljuda dovt. Eller också byttes de vanliga ut mot träkläppar (dymmel = träplugg, träkläpp). Då ansågs påskfriden börja, den strängt markerade stillheten inför den stora helgen.

Dymmeln, från onsdag till lördag, var fastans strängaste och allvarligaste tid. Allt arbete skulle då vila och en mängd försiktighetsmått iakttas. ”Kringgärning” var särskilt farligt. Alla spinnrockshjul, kvarnhjul och andra hjul skulle stå stilla, för enligt folktron skulle allt som svängde runt öka Frälsarens pina. Under stilla veckan, dymmelveckan, var häxorna speciellt farliga.”

Här skriver man alltså bara om den kyrkliga aspekten av detta. Men i min barndom i nordöstra Småland hade vi mycket roligt med dymlor. Man förberedde sig kvällen före genom att klippa långa remsor av tyg i vilka man fäste en böjd knappnål. Dymlorna skulle sedan sättas fast på folks ryggar utan att de märkte det. Hade man tur kunde vissa personer gå omkring med en hel uppsättning dymlor på ryggen.

Astrid Lindgren skriver också om dymmelonsdagen, men i hennes version skrev man lappar med retsam text som man fäste där bak i smyg. Ur påsk i Bullerbyn:

”På dymmelonsdagen kom Britta och Anna till mig tidigt på morgonen, för vi skulle göra dymmelonsdagspass, såna där som man sätter fast på ryggen på folk med en knappnål utan att dom vet om det. Vi klippte en hel massa av vitt papper som vi målade roliga gubbar på. På en del skrev vi Arg orangutang och Varning för hunden och sånt där…

…Om en liten stund kom Agda, vår jungfru, för att säja till oss, att vi skulle gå hem och äta. Och Lasse hoppade genast ner från brädstapeln och sprang ifatt Agda och gick bredvid henne och pratade så mycket han orkade. Och utan att Agda märkte något, satte han fast ett dymmelonsdagspass på ryggen på henne. Oh vad jag tycker om Oskar, stod det på lappen. Oskar, det är vår dräng…”

I Bullerbyn hade man förstås roligt på första april också. Alla barnen bestämde sig för att gå till skolan en hel timme tidigare den dagen. Den förskräckta lärarinnan (som förstås bodde i skolans lärarbostad) blev purrad och lektionen hann börja innan hon hörde det oundvikliga: April, april!

Publicerat i 1a april, Årstid, Dymlor | Kommentarer inaktiverade för Dymmelonsdag

Människors möte

Jag slår mig ner på sätet i t-banan och tar upp fredagskorsordet för att fördriva den tid det tar att åka till stan. Vid nästa hållplats kliver en man på och sätter sig mittemot och öppnar med att fråga om jag inte har provat att lyssna på ljudböcker istället. Själv har han nyligen lyssnat på En dåres försvarstal läst av Per Myrberg

Så börjar ett samtal där han berättar hur mycket han lyssnat när han ibland bilpendlat till jobb på andra orter. Vi pratar en stund om Strindberg, kommer sen in på Ingmar Bergman och vilka filmer vi tyckt vara bäst (och vilka han bara tyckt varit knäppa).

Han berättar om jobb han haft och hopplösa chefer som tar sig själva alltför högtidligt och som blivit maktfullkomliga. Det visar sig att han är ortoped och jobbat främst inom sjukvården.

Nu ska han träffa en grupp barn för att gå med dom till Historiska museet och titta på samlingarna. Plötsligt är vi vid Gamla stan och han ska stiga av. Vi tar i hand och säger adjö och tackar för sällskapet.

— / Byta ett ord eller två/ gjorde det lätt att gå/ Alla människors möte/ borde vara så. (Gullberg)

Stockholms_tunnelbana_kollage_b

Bilder från Wikipedia

 

 

 

 

 

Publicerat i t-bana | Kommentarer inaktiverade för Människors möte