Bad här och där

Idag kom jag så iväg till simhallen efter det långa juluppehållet. Det är ju så mycket att stå i till jul och sen har barnen jullov och då blir det lite trångt och stimmigt. Men nu då.

Förutom att det är ett skönt sätt att få lite motion, så är det en speciell gemenskap i ett badhus. I synnerhet i tvättavdelningen tillsammans med övriga badande. Det är unga och gamla kvinnor och en del barn. Ingenstans känner jag mig så naturlig naken som i den här blandningen av vackra unga kroppar och gamla, trötta och slitna. I bastun uppstår ibland samtal, men det går också bra att få vara tyst.

596_maxi

Thermalbadet vid hotell Gellért i Budapest

En gång i slutet av 1980-talet när jag var i Budapest ett par dagar, besökte jag badet vid hotell Gellért. Jag var där en tidig söndagsmorgon för att hinna innan jag skulle fortsätta till en konferens. Jag blev lite konfunderad när baderskorna överräckte handduk och ett förkläde! Förklädet var en trekant som man skulle binda på sig som ett fikonlöv med band runt halsen och knytband bak. Brösten tittade alltså fram på var sida om den smalare övre delen, men det viktigaste var ju hjälpligt dolt. Jag minns inte längre hur själva tvagningen gick till, men så småningom fick man gå in i det vackra badet som bestod av olika bassänger med varmare eller kallare vatten s.k. termalbad. Där var inte särskilt mycket folk. Här satt kvinnorna i vattnet längs sitthyllorna vid bassängkanten eller låg och skvalpade i den grunda delen. Där fanns förstås också olika sorters bastubad. Just den här vilsamma lugna stämningen minns jag väl och jag minns att många av de äldre kvinnorna såg trötta och slitna ut. Kanske var det vid den tiden i veckan de hade möjlighet att ägna sina kroppar lite omsorg, innan söndagsmiddagen skulle förberedas åt familjen.

gellert-thermal_bath3

Thermalbadet vid hotell Gellért, Budapest

Gerbeaud-Café

Har man tid kan man dricka kaffe eller te på kaféet i hotellet. Jag tror kanske att det heter Gerbeaud-Café

Den där konferensen jag skulle till gick av stapeln i Salgótarján, som ligger i nordöstra Ungern nära gränsen mot Slovakien. Jag åkte dit i bil med ett par representanter för ICAA (International Council on Alcohol and Addictions), som var arrangörer av konferensen. Men redan dagen därpå meddelade de båda herrarna att från och med nu var jag ensam, för de skulle iväg på annat håll. Inget problem i sak – problemet var att hela konferensen var ungerskspråkig. Det var ett möte för lärare och skolpersonal och jag var där för att tala om de svenska undersökningarna av skolelevers drogvanor. Vid den här tiden var det inte så vanligt att medelålders ungrare kunde tala engelska, inte ens bland lärarna. Men man hade ordnat med en tolk som följde mig hela tiden.

250px-Salgoview

Salgótarján

Sen när det blev dags att åka hem skulle jag ta tåget till Budapest. Då kom en av lärarna fram och frågade om han fick göra sällskap på tåget. Han bodde själv i Budapest. Men nu var det ju det här med språket, jag hade ingen tolk längre och hans engelska räckte inte långt. Vi löste det genom att använda mitt anteckningsblock som vi skickade mellan oss där vid fönsterbordet i tågkupén. Han använde de ord han kunde och ställde frågor och ritade och så svarade jag på samma sätt. Vi hade riktigt roligt och innan jag visste ordet av var vi framme.

Då hade jag ett par timmars lucka innan jag skulle vara på flygplatsen för att åka hem och den här mannen (har alldeles glömt vad han hette) bjöd då hem mig till sin familj. Det här var ju före mobilerna så hans fru fick ju ta det som det kom. Och det gjorde man ju på den tiden. Jag blev bjuden på kaffe och frun gick en extra vända till affären för de tyckte inte att jag skulle åka hem utan att ha fått ungersk gåslever med mig.

Så kan människor mötas och lämna kvar ett minne som fortfarande är levande många år efteråt.

Publicerat i Bad, Resor, Ungern | Kommentarer inaktiverade för Bad här och där

Decemberdagar i Paris

Det fanns ju så många intressanta utställningar och andra evenemang i Paris den här hösten så det fick bli en tur dit i mitten av december. Sällskap fick jag av två andra frankofiler, Marianne och Pelle.

Trots att jag varit rätt många gånger i Paris så har jag ofta bott på olika hotell. Där jag bodde sist har man tyvärr höjt priset så det fick gå bort. Nu hittade vi ett litet hotell som verkligen ligger mycket centralt i Quartier Latin, Hotel du Lys. Små rum, ingen hiss, men fräscht och ganska nyrenoverat. Huset är från sextonhundratalet och de dekorativa grova takbjälkarna är synliga överallt i trappor och tak. Efter att ha varit privathus för aristokratin blev det 1908 ombyggt till hotell. Namnet, Hotel du Lys (fleur de lis = fransk lilja,) fick det som en hyllning till de forna ägarna.

fleur-de-lis

Först ett besök på Picassomuseet som varit stängt i flera år, men som nu åter öppnat och utvidgat till att omfatta hela det vackra gamla palatset Hôtel Salé i Marais-kvarteren. Totalt förfogar museet över närmare 5000 verk och är därmed världens största Picasso-samling. När vi gått från sal till sal och från våning till våning trodde vi att nu har vi nog sett allt. Men en liten trappa till och se – här finns ännu mer! Man räknar med att byta ut verk kontinuerligt så att man kan komma dit ofta och alltid få se något nytt.

Det nya konstmuseet i Boulognerskogen, Fondation Louis Vuitton, var vi ju nyfikna på. Det ligger som ett strandat rymdskepp i parken. Museets hemsida har erbjudit möjligheter att förköpa biljetter, men bara för kortare tidsperioder i taget. Därför var vi inställda på ett hårt publiktryck – till Picasso ringlade sig köerna långa inne på museets gård (vi hade förköpt). Men inte! Glest i kön, glest inne på museet. Möjligen kommer det att ändras när de planerade separatutställningarna öppnar senare under våren. Nu fanns endast några mindre salar med konst, plus t.ex. en installation med spegelpelare vid vattnet av dansken Olafur Eliasson i den nedre utomhusdelen av museet . Men ”huset” var ju roligt att se.

image-fondation-louis-vuitton-54476e642e0a2

IMG_0671

Utsikt från en avsats ner mot receptionen. Rosen står på golvet därnere och når ända upp.

IMG_0666

Olafur Eliassons installation

 

IMG_0672

Restaurangen

I Auditoriet ger man vissa dagar masterclasses ”La Classe d’Excellence de Violoncelle” som är öppna för allmänheten. Vi hade turen att få lyssna en stund på den elev som just vid det tillfället blev instruerad av Gautier Capuçon under medverkan av pianisten Aurélien Pontier. Eller elev förresten – det här är ju cellister som visserligen är unga men som redan befinner sig på en hög nivå. Intressant.

På Grand Palais pågår en stor retrospektiv utställning med Niki de Saint Phalle. Ännu mera köer, även för oss med förköpta biljetter. Det var en stor och fantastisk utställning, som även innehöll flera monitorer med filmer och filmade intervjuer. Tiden har gått, men flera av intervjuerna hade gjorts av manliga, oförstående journalister i en raljerande ton. Svaren de fick var desto rappare. Här fanns även en film från uppbyggandet av den enorma skulpturen ”Nana” på Moderna Museets utställning ”Hon – en Katedral” i Stockholm 1966.IMG_0685 IMG_0691

IMG_0696

 

 

 

 

 

 

 

Mycket av det hon gjort ger en oemotståndlig känsla av frihet och livsglädje med färggranna kvinnor som tar stor plats, men utställningen visade också den andra sidan av hennes konstnärskap. I hela sitt liv förhöll hon sig till sina upplevelser av att som mycket ung ha utsatts för sexuella övergrepp av sin far.

Centre Pompidou, av fransmännen även kallat Beaubourg (kvarterets namn), är ett sant kulturhus som rymmer många aktiviteter och avdelningar. Det är många år sedan jag var där senast så nu skulle det bli kul att komma tillbaka. Här visade man ”Marcel Duchamp. La peinture mème?”, Jeff Koons och i biblioteket ”Marguerite Duras, Cineaste”. Jag skrev ovan om Saint Phalle´s stockholmsanknytning, men här kommer mera. Jeff Koons är ju aktuell på Moderna i en utställning som hade vernissage i höstas, men den här utställningen visar honom i helfigur. Det blev mycket intressantare när man fick se många olika verk – inte bara de få som visas i Stockholm, t.ex. ballonghunden. I en särskild avdelning med varningstext vid ingången visades också ett urval explicit erotiska bilder och skulpturer.

IMG_0702

Utanför Centre Pompidou kan man se La Fontaine Stravinsky som är ett verk från 1983 av Jean Tingely och Niki de Saint Phalle

Utställningen med Marcel Duchamp var också en intressant djupdykning i ett konstnärskap som, för en amatör som jag, mest handlat om det vi kunnat se på Moderna i Stockholm. Man hade mycket pedagogiskt parhängt flera av hans tidiga verk tillsammans med uppenbara förlagor eller – om man vill – relaterade verk av en rad kända konstnärer. Stockholmsanknytningen här utgjordes av det faktum att man lånat flera av Ulf Lindes repliker av Duchamps verk och på en särskild texttavla förklaras Lindes mångåriga och ingående studier av Duchamp, i synnerhet ”Det stora glaset” (eller ”La mariée mis à nu par ses célibataires, même”) och ”Naken kvinna som går nedför en trappa”.

I biblioteket fanns alltså utställningen om Marguerite Duras som filmare. Hon bestämde sig 1966 för att förutom skrivandet pröva film som uttrycksmedel. Det kom att bli fjorton långfilmer och fem kortfilmer under arton år. På monitorer kunde man följa henne i arbetet med filmteamet och i intervjuer. Det var mycket intressant, men jag är för det första inte så nära bekant med Duras och för det andra ville huvudet vid den här tiden på eftermiddagen inte ta in så mycket mer information.

Av en slump råkade vi en dag passera en port med skylten Crédit Municipal de Paris och de stolta orden Liberté, Égalité, Fraternité på båda sidorna. Där gick vi in i och fann en fotoutställning ”L’œil de Paris” med verk av Jean Philippe Charbonnier, som under närmare 40 år (1945-1983) fotograferade parisarna. Underbara osentimentala foton, inte sällan dråpliga och humoristiska.

Jean Philippe Charbonnierr

Jean Philippe Charbonnier

Deux main et une culotte

Deux main et une culotte

 

 

 

 

 

 

 

 

AFFICHE-12dec

 

Det råkade också vara premiär för den stora utställningen Paris Magnum i Hôtel de Ville med många, många foton från cirka 80 år av Paris historia tagna av medlemmarna i L’agence Magnum, bl.a. Cartier-Bresson, Capa, Riboud och Depardon.

 

 

Vi var också på Théatre du Rond Point där vi såg baletten Carmen med koreografi av Mats Ek. Mycket bra. En annan kväll var vi på Salle Pleyel och hörde ett gratisprogram med Académie du Chœur de l’ Orchestre de Paris som sjöng ett kortare program med verk av Prætorius, Mozart och Bach. Nu visade det sig att den här konsertsalen som varit parisfilharmonins hemvist sedan 1927 kommer att användas för andra ändamål och ett nytt konserthus tas i bruk i början av nästa år. Inte utan protester efter vad jag förstår. Det nya huset ligger borta vid Parc de la Villette i andra ändan av stan. Arkitekt Jean Nouvel.

fond_saison2015_2_1

Men vad nu! En till likadan? Det är tydligen så att det går mode i arkitekturen. Nya konserthuset i Villette

Fyra dagar går fort. Mycket hann vi med, faktiskt utan stress. Ett par gånger åt vi hemma i kvarteret på en mycket bra liten restaurang som låg strax runt hörnet. God mat.

IMG_0709

Hej då Paris!

IMG_0663

 

 

 

 

 

Publicerat i Frankrike, konst, Paris, Resor | 1 kommentar

Gåsamiddag någon?

gås

Det slog mig nyss att det är Mårten Gås idag. Kanske har jag läst restaurangannonserna slarvigt, men jag har inte märkt att tidningarna uppmärksammat det. Men när jag googlar bland stockholmsrestaurangerna ser jag att några faktiskt serverar gås under ett par veckor så här års. Svartsoppa, gås med klassiska tillbehör och äppelkaka. Själv har jag varit på gåsmiddag endast en gång i mitt liv och det var mycket länge sen. I min smålandssläkt har det inte förekommit. Ändå tycker man att en så svensk rätt, som dessutom har en egen dag i almanackan, skulle dyka upp i matannonser och matlagningsprogram. Men svartsoppa – kanske inte.

Seden att äta gås den 10 november tror många är en skånsk tradition, som sedan spritt sig uppåt landet, men det stämmer inte. På Nordiska Museets hemsida berättas att den är känd sedan 1500-talet hos de högre stånden i hela Sverige. Inte förrän vid mitten av 1800-talet blev det en skånsk tradition. I Europa är högtiden känd sedan medeltiden. ”Då firades den till minne av S:t Martin, en helgonförklarad biskop från Tours i Frankrike. Under medeltiden var Martinshelgen en av de viktigaste höstliga högtiderna. S:t Martins attribut var gåsen”. På nämnda hemsida finns en bild av NKs skyltfönster från 1948. Ett uppdukat festbord med gås och spettekaka och en skyltdocka klädd i folkdräkt  Helt ute idag.

Otrolig falsksång med Hootenanny Singers:

 

Publicerat i Årstid, Mårten Gås | Kommentarer inaktiverade för Gåsamiddag någon?

Vinterorgel

När jag var barn hörde vi ofta i radio på klockspelet från stadshustornet med tolvslaget och den därpå följande dagens dikt. Numera sänder man enbart klockslaget och diktläsningen och fast jag sällan lyssnar numera saknar jag klockspelet och Örjanslåten.
Här kan man inledningsvis höra klockspelet i en inspelning med Bengt Hallbergs version av låten (med fina men oskarpa stockholmsbilder):

Dagens dikt började sändas i radio den 1 februari 1937. Den första dikten som lästes var Esaias Tegnérs ”Det eviga”. I ”Lär mig att mäta tiden. Dagens dikt 1955-1989” skriver Lars Hänström att programmet sänts så gott som dagligen under alla dessa år och att det ”är ett av Sveriges Radios äldsta – äldre än exempelvis Dagens Eko – och sannolikt också det enskilda forum i Sverige där lyrik nått ut till flest människor under 1900-talet.” I skriften återges också en dikt skriven av Hjalmar Gullberg för 1943 års Dagens dikt-antologi: ”O lyssnare, med dig har sånggudinnan / stämt möte mitt på dagen klockan tolv. / Du var generad först – och så var kvinnan; / hon rörde sig som främling på ditt golv. / Nu kommer hon som en av dina egna. / Hon dröjer aldrig länge vid ditt bord. / Hon säger vad du tänkt i det förtegna / men inte kunnat kläda själv i ord.” (Stiftelsen Etermedierna i Sverige, 1997).

På Allhelgonadagen läses av tradition Karlfeldts ”Vinterorgel”. Ofta har den lästs av Gunnar Sjöberg, idag hörde vi den i en inspelning från 2006 med Max von Sydow. Bägge läser med högtidligt allvar och malm i rösten. Här spelar orgeln på hela registret med alla sina stämmor under hösten – Cecilia och Advent – och vintern till nyår ”Tungt trampar Eol, alltid beredd / sin flåsande bälg / och håller väderkistan försedd / från helg till helg. / Där väntar nordan på nyårsny / att stöta i smattrande horn av bly / —”. Men efter den långa vintern väntar den första våren: ”Jag vill gå ut en violbrun kväll / bland isig björk / och höra den strykande violoncell / som sväller mörk;”

Violbrun – som björkrisets bark de där första vårkvällarna.

Ditt tempel är mörkt och lågt är dess valv,
Allhelgonadag!
Där slocknar sommarens hymn som ett skalv
av klämtande slag.
Sin mantel river den svarta sky,
och lundarnas bleknade trasor fly,
och natten mässar om allt som är dött,
allt hö, allt kött.

Det dagas ånyo, det klarnar så vitt,
det blånar så vasst.
Det växer en värld ur förgängelsens mitt,
en vit och fast.
I frostiga kvällar skönjs en arkad
med pipor av silver i glittrande rad;
nu reser vintern sitt orgelhus
ur mörker och grus.

Nu höves ej lövens lösa lek,
ej susande äng.
För svag är den saviga bågen, för vek
är blomstersträng.
Men furan på höjd och granen i dal
de ljuda alltjämt som en sträv principal:
Cecilia stämmer sitt instrument
till Guds advent.
Nu ligger det stora tempeltun
som en liljevret.
Drag an registren, drag dov bordun,
drag gäll trumpet.
Stäm upp för din konung, du stämmornas mö!
Han kommer på gången, den flingor beströ,
och stilla ekar ett svävande svall
från himmelens hall.

Tungt trampar Eol, alltid beredd,
sin flåsande bälg
och håller väderkistan försedd
från helg till helg.
Där väntar nordan på nyårsny
att stöta i smattrande horn av bly
och östan att följa med herdesång
de vises gång.

Du höga orgelverk, jag är en man
i din menighet
och samlar din mångfald, så gott jag kan,
till enighet.
Nu lär min ande din egen ton,
den fulla klangen, den djupa ron,
att jag må gå som på sabbatsfärd
i min vintervärld.

Från tidig skymning, då lamporna tänts
i östligt kor
och vintergatans valvsegel spänts
av flammande flor,
det susar ibland intill gryningens väkt,
som stjärnornas lugna andederäkt,
en enda ton, en glasigt klar
och underbar.

En fimbulnatt som i hedenhös
med bävan jag hör,
när svällaren öppnas och blästern går lös
ur flöjtverk och rör.
Det skallar basun som i håligt trä
av knäckta ekar som sjunka på knä,
och stämmor dansa i vild mixtur
som rykande ur.

Jag vill gå ut en violbrun kväll
bland isig björk
och höra den strykande violoncell
som sväller mörk;
och jag vill höra i fastlagskoral
det växande visslet av salcional,
den första vårlig eolin
i morgonens vin –

till dess Maria går skär av sol
på skarens glans
och fäster kring skogens mörka kjol
en hasselfrans
och säger: ”Syster, det töar från kvist.
Nu vila, du vita organist!
Av musikanter ett brokigt band
styr upp mot vårt land”.

Erik Axel Karlfeldt, Hösthorn (1927)

Allhelgona

 

Publicerat i Allhelgona, Årstid | Kommentarer inaktiverade för Vinterorgel

Lyckade och misslyckade utflykter

I veckan som gick var jag ett par dagar hos syrran i Gamleby. Vi skulle på kusinträff i Kalmar och startade tidigt på torsdagsmorgonen i sällskap med kusin Ingela. Vi kom till ett Kalmar i strålande höstsol. Det blev en rolig dag med prat och mat tillsammans med Inger och Birgitta, våra två kalmarkusiner. Som så ofta kom mycket av samtalet att röra sig kring våra minnen av våra mödrar, som var systrar. Vi har givetvis olika bilder av historien, beroende på våra olika positioner och relationer i släktfamiljen. Kontakten mellan oss har också varierat under åren, när vi varit engagerade i våra barn och familjer. Men den goda släktkänslan och samhörigheten är en fantastisk tillgång och vi hade mycket roligt.

IMG_0438

 

IMG_0442

Timmarna gick fort. Den ena av kusinerna är en hängiven stickerska och vi ville ju se alla hennes alster. Till slut var hela matsalsbordet täckt av tröjor och halsdukar och vantar. Jag blev så inspirerad att jag gick och köpte garn direkt.

Vi tänkte att vi en del av dagen kunde vara turister och se t.ex. slottet och domkyrkan, men av det blev det en ganska kort promenad i stadens historiska delar med besök i domkyrkan. Den är förresten en av norra Europas bäst bevarade barockkyrkor, ritad på 1600-talet av Nicodemus Tessin. Enligt Wikipedia är det ett skrytbygge av öländsk kalksten, granit och inflätade kalkstenar. Den var 1600-talets och barockens förnämsta kyrkliga byggnadsverk i Sverige, ett stormaktstidens skyltfönster.

Kalmar domkyrka

Kalmar domkyrka

Rådhuset längst till vänster

Rådhuset från 1680 längst till vänster i husraden

Många hus i den här delen av staden har olika former av ankarslut som kan berätta om när husen är byggda. Ankarsluten är fästade vid bjälklaget och fördelar trycket och bidrar till hållfastheten. Karl X Gustaf hade beordrat kalmarborgarna att bygga i sten för att förhindra att husen skulle eldhärjas. De som ändå byggde i trä kunde beläggas med dryga böter.

Ankarslut från miten av 1600-talet

Ankarslut från miten av 1600-talet

IMG_0464

 

På lördagen skulle jag fortsätta från Gamleby till Växjö för Elin Wägner-sällskapets veckoslutsseminarium på temat ”Det fria ordet”. Jag startade tidigt lördag morgon för att hinna fram till kl. 9. Men när jag kom dit var det väldigt folktomt och öde i St. Sigfrids folkhögskola där vi brukar hålla till. Efter en stund gick det upp för mig att jag tagit fel på vecka! Seminariet är först nästa vecka! Det var bara att åka hem. Efter en avstickare till Marianne Enge i Berg för prat och lunch satte jag mig i bilen igen. Lite trött efter drygt 60 mil bakom ratten var jag hemma igen vid 6-tiden på kvällen.

 

Publicerat i Elin Wägner, Litterära sällskap, Utflykt | Kommentarer inaktiverade för Lyckade och misslyckade utflykter

Nu står Elin Wägner där!

Eva Persson från EW-sällskapet håller ett tal riktat till Elin.

Eva Persson från EW-sällskapet överlämnade gåvan och höll tal riktat till Elin.

Marianne Enge Swartz berättar om insamlingen och hur det hela började

Marianne Enge Swartz berättar om insamlingen och hur det hela började

 

I torsdags, den 21 augusti, invigdes statyn av Elin Wägner på St. Eriksplan i Stockholm. Mycket folk, med bl.a. journalister och TV-team från ABC, hade samlats för att vara med när Elin Wägner-sällskapet överlämnade gåvan till Stockholms stad. Den togs emot av kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt. Chefen för Stockholms konst, Mårten Castenfelt, höll i det hela och sällskapets tidigare ordförande Marianne Enge Swartz liksom styrelseledamoten Eva Persson invigningstalade.

Som jag berättade förra hösten har skulptören Rune Rydelius haft Elin Wägner-sällskapets och Stockholms konsts uppdrag att tolka och förstora den lilla staty av Elin Wägner som Siri Derkert gjorde under deras gemensamma vistelse på medborgarskolan i Fogelstad. På plaketten på statyns sockel står följande:

ELIN WÄGNER HÅLLER TAL av Siri Derkert. Tolkning och förstoring av Rune Rydelius.

Elin Wägner (1882-1949). Journalist * Författare * Feminist * Radikalpacifist * Miljöväckarklocka * Civilisationskritiker. Medlem av Svenska Akademien 1944. Gåva från Elin Wägner-sällskapet till Stockholms stad år 2014.

TACK! Jacob Derkert, Sebastian Derkert och Tanja Derkert * Bonniers konstsamling * Konstakademien, Hjalmar Wicanders fond * Växjö kommun * BA Danielii stiftelse * Kvinnliga Kontoristföreningen i Stockholm * Privata bidragsgivare.

Efter invigningen inbjöds Elin Wägners vänner till Sven Harrys konstmuseum för ett glas vin.

Först var Elin täckt av en presenning.

Först var Elin täckt av en presenning. I bakgrunden skymtar Rune Rydelius

Sedan kom folk från Stockholms Konst och gjorde henne lite finare, med ett band att klippa

Sedan kom folk från Stockholms Konst och gjorde henne lite finare, med ett band att klippa

 

 

 

Överläggning. Marianne Enge Swarts, Mårten Castenfors och Madeleine Sjöstedt.

Överläggning. Marianne Enge Swartz, Mårten Castenfors och Madeleine Sjöstedt.

TV-intervju

TV-intervju

Trumpetfanfar!

Trumpetfanfar! Mårten Castenfors till höger

 

Publicerat i Elin Wägner, konst, Litterära sällskap | Kommentarer inaktiverade för Nu står Elin Wägner där!

Årets första svampkoll

Jag har ju sett på Facebook att många plockat kantareller redan så jag gjorde en tur i min vanliga svampskog idag. Egentligen är det inte sommarkantareller som brukar växa där, men det är en fin skogspromenad. Om man bara går för promenadens skull så tar det inte så lång tid, men ska man spana efter svamp ordentligt tar det 1-2 timmar. Det har dock inte regnat särskilt mycket härute och det verkade ganska torrt i marken.

Först hittade jag några mandelkremlor som larver och sniglar hunnit före till. Men sen upptäckte jag några små nybörjare till kantareller som knappt syntes bland gräset och löven. De var inte stora, men flera av dem hade ändå hunnit torka.

IMG_0241

Kniven på bilden hittade jag också i skogen. Annars ser min svampkniv ut så här:

IMG_0250

Om man inte hittar svamp så finns det i stället massor av fina blommor att ta med hem. Blåklinten växer ju i sädesfälten, men det är inte svårt att plocka en bukett i kanten utan att trampa ner. Jag var lite osäker på hur det är med stora blåklockan – visst har den varit fridlyst i Stockholms län eller minns jag fel? Kollade för säkerhets skull i Naturvårdsverkets lista och den fanns inte med där.

IMG_0243

I listan fanns många intressanta namn på växter som jag inte visste fanns. Vem har hört talas om ”Småskvalting”, ”Snyltrötter” och ”Snöfryle”? Låter som något Povel Ramel hittat på. När jag letar efter bilder på dessa märkliga växter hittar jag ett särtryck ur Svensk Botanisk Tidskrift som enbart behandlar snyltrötter:  ”Snyltrötter i Sverige – en aktuell översikt”  Ett vetande vars existens jag inte ens anat. Och här har vi en bild på Småskvalting:

aliswah3a småsvalting

Småskvalting

Publicerat i Landet, Svampplockning, Utflykt | Kommentarer inaktiverade för Årets första svampkoll

Juni

Juni sjunger på sista versen. Det har varit kallt och nästan varje dag nordanvind. De sista dagarna har ändå varit vackra, men så fort man kommer i skuggan är det kallt. Förr var nordan en undantagsvind, här ute i Årsta Havsbad blåste sommartid en stadig sydväst, som bara ibland växlade till annan riktning och nordan var som sagt undantag. Mina, högst amatörmässiga, observationer säger att vädret är annorlunda numera och i år känns juni som en förlorad månad.  De kallaste nätterna med några få plusgrader måste ha varit hårda för dem som haft campingsemester i juni.

Jag har sökt på nätet efter en dikt av Michail Lermontov (tror jag), som jag endast minns som ett par lösryckta rader. ”Syreners doft och juninätters glans, hum hum hum hum, mot bleka aftonskyar…” Men jag hittar den inte. Jag känner inte Lermontov så väl, han levde mellan 1814 och 1841, och blev således endast 27 år gammal. Enligt uppgifter på Wikipedia lär han ha varit mycket begåvad, men med ett starkt egenartat temperament, som gjorde att han vid flera tillfällen av olika orsaker förvisades från St. Petersburg till Kaukasus. Det sägs också att han dog i en duell.

En annan som skrivit vackert om juninatten är Martinson (1953):

Nu går solen knappast ner,
bländar bara av sitt sken.
Skymningsbård blir gryningstimme
Varken tidig eller sen.
 
Insjön håller kvällens ljus
glidande på vattenspegeln

eller vacklande på vågor
som långt innan de har mörknat

spegla morgonsolens lågor.
 
Juninatt blir aldrig av,

liknar mest en daggig dag.
Sjölikt lyfter sig dess skymning

och bärs bort mot ljusa hav.

 

(hur jag än gör så ändrar sig layouten när jag publicerar – sorry!)

Midsommar är förbi och plötsligt börjar man inse att sommarens första blomning är över. Det är ingenting att gräma sig över, men försommaren har ett ljuvligt behag som så fort övergår i högsommarens mätta prakt.

Bländverk, sken och villa
Är timmar, dagar och år.
Tiden, tiden står stilla.
Det är vi som går.
 
Alf Henrikson

 

Publicerat i Årstid, Landet | Kommentarer inaktiverade för Juni

Liten resa i södra Frankrike

IMG_0290Den här veckan har jag varit i Banyuls-sur-Mer tillsammans med sju reskamrater. Där har vi kamperat ihop i ett gammalt hus vid en gränd i staden. Banyuls är en katalansk liten stad vid sydkusten nära spanska gränsen i regionen Languedoc-Roussillon.

 

IMG_0136

Men innan jag kom iväg fick jag se till att posta mina vapen hem till mig själv (inte första gången). Jag hade ju glömt att jag inte skulle checka in mitt bagage den här gången och då kommer man inte igenom säkerhetskontrollen med knivar och saxar.

Härligt att kunna gå den korta vägen genom gränden ner till havet och ta ett morgondopp.

IMG_0253

Banyuls lär ha Medelhavets renaste vatten och det finns ett havsforskningslaboratorium här, Laboratoire Arago, som är ett centrum för dyksport och sportfiske.

Vi hade hyrt en stor bil för 9 personer för att kunna göra utflykter i grannskapet. Tyvärr är denna idyll inte befriad från bus och sabotage så när vi åkt en liten bit blev vi stoppade av en polispatrull, som påpekade att vi hade punka på vänster bak. Det visade sig att en skruv var intryckt i däcket. Nästa morgon hade någon gjort en lång repa i lacken på sidodörren. Svårt att förstå vad som provocerat detta, om bilen var för stor och ny eller om det berodde på att den var spanskregistrerad (bilen var försäkrad).

IMG_0266

IMG_0269           IMG_0268

Efter däckbyte fortsatte vi på slingrande vägar med hjärtslitande branter på sidorna upp till en underbar utsiktsplatå i ett sagolikt väder.

Pont_du_Diable_2En annan av våra utflykter, förutom till bl.a. Port Vendres och Collioure, gick till den lilla staden Céret. Där finns en fantastisk gammal bro, Pont du Diable (Djävulsbron), som byggdes över floden Tech i början av 1300-talet. Det är ofattbart att man kunnat bygga en så imponerande och vacker bro på medeltiden. Drygt 45 meter bred i det vidaste spannet och 22 meter i det högsta. Paul Cézanne och Auguste Herbin har bland andra avbildat bron.

modern-art-museum-ceret-01

Picasso,_Pierre,_Brune,et_Eudaldo

Picasso i kretsen kring Musée d’Art Moderne

place-pablo-picasso-(3)

Place Pablo Picasso

I Céret, som lär ha kallats ”kubismens Mecka” ibland, finns också ett mycket fint litet konstmuséum, Musée d’Art Moderne. Museet grundades på 1950-talet med stöd av bl.a. Picasso och Matisse. Här finns verk av flera av vår tids stora, vilka samlades i Céret i början av 1900-talet. Picasso, Dali, Braque, Juan Gris, Auguste Herbin, Chagall, Matisse, men också Banyuls store son Aristide Maillol.

 

I en särskild avdelning visas fantastisk keramik av Picasso, t.ex. en serie keramikskålar målade invändigt med scener från tjurfäktningsarenan. Det sägs att han gjorde dem på mycket kort tid, men de är fantastiska. Tyvärr fick man inte fotografera inne på museet så jag får ta de bilder jag kan hitta på nätet.

picasso-bowl-at-ceret0001

Inte bara på konstmuséer kunde man hitta konst. I Collioure finns t.ex. en bar full av riktigt bra konst.

IMG_0278              IMG_0279

Publicerat i Frankrike, konst, Resor, Utflykt | Kommentarer inaktiverade för Liten resa i södra Frankrike

Dardel på Moderna

I går kväll var jag på vernissage för den nya utställningen på Moderna Museet: Nils Dardel och den moderna tiden. Fullt med folk naturligtvis och en ovanligt gemytlig atmosfär med musik från tiden i högtalarna. Själva invigningen ägde rum i entréplanet, men man ser och hör bäst i hörsalen. Där var det också absolut fullsatt.

IMG_0097Daniel Birnbaum och vice museichef Ann-Sofi Noring hälsade förstås välkommen och utställningens curator John Peter Nilsson berättade om arbetet och gav en introduktion. Därefter steg Nina Lagergren fram för att förklara utställningen invigd.

IMG_0104

Nina Lagergren

Konstkort.A6.Dardel.Nils.vonNina Lagergren, 92 år, brorsdotter till Nils Dardel och jämnårig med Nils’ och Thoras dotter Ingrid (och halvsyster till Raoul Wallenberg vars öde hon kämpat i många år för att få klarhet i). Hon berättade hur Ingrid och hon hängt ihop under barndom och ungdom och hur mycket kul de haft. Sedan plockade Nina fram spegeln ur sin väska – exakt den spegel som den döende dandyn håller i handen på den berömda tavlan.

              IMG_0133

 

   IMG_0110IMG_0109

I den stora utställningen finns en text, en recension, från en utställning i Lund 1939 skriven av professor Ragnar Josephson. Han kallar den stil som Dardel utvecklade ”Dardelism”:

” Mycket hos Dardel kan uppfattas som en surrealism före surrealismen… Men dardelismen är ändå varken dadaism eller dalism. Dessa saker ta sin sak högtidligt, de vilja uppenbara nya sidor i människans undermedvetna, de vilja genomlysa det oförklarliga. Men Dardel har en ironi som sticker hål på varje sådant anspråk. Han må vara hur excentrisk som helst, men han står alltid med en glimt i ögat och tittar på sitt eget bisarreri. Det är denna gäckande överlägsenhet som gör att det inte ändå är så farligt med hans så kallade dekadens. Göra vi oss alltför mycket besvär med att psykoanalysera hans tavlor, blir han nog mycket förtjust över att han lurat oss så kapitalt. Det kuriösa är säkerligen hos honom upplevt, men upplevt med en intellektuell, klar hjärna, som är full av påhitteri och fullifanskap.”

Publicerat i Dardel, konst | Kommentarer inaktiverade för Dardel på Moderna