Bokklubbsträff

Idag skulle vår bokklubb (7 pers.) ha en av sina träffar, men de ursprungliga planerna sprack. Vi hade tänkt ha picknick på Skansen tillsammans med tre av gruppens små barn, men först blev tvillingarna Märta och Doris magsjuka och bara någon dag senare fick även Tage i en helt annan del av Stockholm samma elände. Det är inte lätt att planera när man är småbarnsförälder. Det hela slutade med att Skansen-planerna övergavs helt och istället träffades vi hemma hos en av oss fyra som återstod.

IMG_0956xVi har läst Bea Uusmas Expeditionen. Min kärlekshistoria, som handlar om författarens djupa intresse, för att inte säga besatthet, av Andrées nordpolsexpedition år 1897. När förslaget kom upp att vi skulle läsa den här boken kände jag måttlig entusiasm. Jag tänkte att vad kan den berätta som vi inte har hört förut och hur litterärt blir det?

I min bokhylla står två tjocka volymer av Fridtjof Nansens Fram öfver Polarhafvet, den norska polarfärden 1893-96, båda tryckta hos Bonniers 1897. Och där finns också: Med Örnen mot polen. Andrées polarexpedition år 1897, utgiven på grundval av S. A. Andrées, Nils Strindbergs och Knut Frænkels sommaren 1930 på Vitön funna anteckningar. Bonniers 1930. Jag har bläddrat i dem ibland och tittat lite på bilderna, men aldrig haft någon lust att fördjupa mig. En sak som slår mig nu och som gäller alla tre böckerna är den otroligt snabba utgivningen. När det gäller Andrée-expeditionen var boken klar bara tre månader (augusti – oktober) efter att anteckningarna hittats. Hur har man kunnat jobba så snabbt? Det fanns ju bara papper och penna och tämligen enkla skrivmaskiner! Dessutom hade man lyckats bärga ett ganska stort antal fotografier som också återges i boken. Visst förstår man att Andrée-expeditionen var hett stoff som man ville publicera omedelbart, men det är imponerande.

andrfrastrinMen nu gällde det Uusmas bok. Den är så överraskande bra, man sträckläser den som om man inte alls kände till det tragiska slutet. Den är skriven som en växelsång mellan berättarrösten, Strindbergs och Andrées dagboksanteckningar och författarens egna tankar och referat från arbetet med efterforskningar i arkiv och dokument. Hon gör bland annat flera egna resor med isbrytare och andra polarfartyg och lyckas till slut även gå i land på Vitön.

Fokus i hennes bok är inriktat på Nils Strindberg, den 24-årige amanuensen på Tekniska Högskolan som ska fotografera landskapet från luften ”för en framtida kartering av polartrakterna”. Men efter 65 timmar i luften är resan över. Ballongen har tappat flygförmågan och nu börjar en tröstlös vandring med så mycket packning de förmår dra på slädar.

Eagle-crashed

Den kollapsade luftballongen

Vi läser Nils dagboksanteckningar och hans brev till fästmön som han bara kan lägga på hög och spara. Hon heter Anna Charlier, är 25 år och vill bli konsertpianist. ”Ja här hafva vi stannat för natten på en öppen plats, rundt omkring is, is åt alla håll. Du såg att af Nanska bilderna hur sådan is ser ut torossvallar och isrännor omväxlande med slättis, evigt enahanda. Det snöar något litet för tillfället men är åtminstone lugnt och ej synnerligen kallt (-0,8). Hemma har ni nog trefligare sommarväder.”

Anna.charlier.nils.strindberg

Anna Charlier och Nils Strindberg

Anna väntar på Nils i 10 år innan hon och hans anhöriga bestämmer sig för att anse honom död. När lägret hittas 1930 är hon gift och bosatt i England. Hon lever tills hon är 78 år.

Det här inlägget postades i Böcker, Nordpolen, Resor och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.