Dymmelonsdag

I morgon gäller det att vara på sin vakt. Det är både dymmelonsdag och 1 april. Aprilskämten i tidningarna är inte alltid lätta att upptäcka – verkligheten kan vara nog så absurd och det har hänt mer än en gång att jag misstagit mig och trott att en nyhet varit ett skämt.

Dymmelonsdagen är ganska okänd har jag förstått. Kanske seden att fästa ”dymlor” på ryggen på folk har en starkare folklig förankring i vissa delar av landet, men framför allt är det ett numera ganska bortglömt begrepp. På Nordiska museets hemsida skriver man så här om ordets ursprungliga betydelse:

”Den sista veckan i fastan kallas ”stilla veckan” eller ”dymmelveckan” och inleds med palmsöndagen. Onsdagen i stilla veckan kallas dymmelonsdag efter det medeltida bruket att vira tyg kring kyrkklockornas kläppar för att de skulle ljuda dovt. Eller också byttes de vanliga ut mot träkläppar (dymmel = träplugg, träkläpp). Då ansågs påskfriden börja, den strängt markerade stillheten inför den stora helgen.

Dymmeln, från onsdag till lördag, var fastans strängaste och allvarligaste tid. Allt arbete skulle då vila och en mängd försiktighetsmått iakttas. ”Kringgärning” var särskilt farligt. Alla spinnrockshjul, kvarnhjul och andra hjul skulle stå stilla, för enligt folktron skulle allt som svängde runt öka Frälsarens pina. Under stilla veckan, dymmelveckan, var häxorna speciellt farliga.”

Här skriver man alltså bara om den kyrkliga aspekten av detta. Men i min barndom i nordöstra Småland hade vi mycket roligt med dymlor. Man förberedde sig kvällen före genom att klippa långa remsor av tyg i vilka man fäste en böjd knappnål. Dymlorna skulle sedan sättas fast på folks ryggar utan att de märkte det. Hade man tur kunde vissa personer gå omkring med en hel uppsättning dymlor på ryggen.

Astrid Lindgren skriver också om dymmelonsdagen, men i hennes version skrev man lappar med retsam text som man fäste där bak i smyg. Ur påsk i Bullerbyn:

”På dymmelonsdagen kom Britta och Anna till mig tidigt på morgonen, för vi skulle göra dymmelonsdagspass, såna där som man sätter fast på ryggen på folk med en knappnål utan att dom vet om det. Vi klippte en hel massa av vitt papper som vi målade roliga gubbar på. På en del skrev vi Arg orangutang och Varning för hunden och sånt där…

…Om en liten stund kom Agda, vår jungfru, för att säja till oss, att vi skulle gå hem och äta. Och Lasse hoppade genast ner från brädstapeln och sprang ifatt Agda och gick bredvid henne och pratade så mycket han orkade. Och utan att Agda märkte något, satte han fast ett dymmelonsdagspass på ryggen på henne. Oh vad jag tycker om Oskar, stod det på lappen. Oskar, det är vår dräng…”

I Bullerbyn hade man förstås roligt på första april också. Alla barnen bestämde sig för att gå till skolan en hel timme tidigare den dagen. Den förskräckta lärarinnan (som förstås bodde i skolans lärarbostad) blev purrad och lektionen hann börja innan hon hörde det oundvikliga: April, april!

Det här inlägget postades i 1a april, Årstid, Dymlor. Bokmärk permalänken.