Julgransplundring

IMG_1272
Granen klarade sig inte över trettondagen. Den var så välväxt och fin men drack så lite vatten att plötsligt var den genomtorr och barren rasade som ett ösregn så fort man kom åt den.

När jag var liten var det vanligt med ”julgranssväng” hos de flesta barn i byn där vi bodde då. Det var alltså inte ”plundring” utan en fest för barnen. De där vintrarna på 1940-talet var ju kalla och snörika och det var spännande att gå i mörkret och sen komma fram till husen med värme och många ljus. Festerna följde ungefär samma mönster, fast det var ju lite olika hur mammorna kunnat ordna det. Jag minns särskilt att vissa bjöd på klenäter som vi inte tyckte var så goda. Idag kan jag tänka att de kan ha varit kokade i olja som var en aning härsken.

Men julfesterna i Tomtebo var roliga. Ja stället heter faktiskt Tomtebo och finns kvar i Odensvi socken. Det var ett hus med ett litet torn och låg en bit utanför kyrkbyn. Där bodde skräddarns, som var goda vänner till våra föräldrar. Det största rummet var skrädderiet med ett jättestort bord där skräddarn kunde sitta och sy. Ovanpå bordet alltså.

IMG_1282

Tomtebo omkring 1920

Såvitt jag minns dansade vi kring granen först och sen fick vi gå genom en smal hall ut i köksregionen och hämta varm choklad och kakor. Sen fortsatte lekarna, bl.a. Mörkleken och Ryska posten. Jag försöker komma ihåg de där lekarna, men jag har kanske glömt vissa detaljer. Mörkleken gick ut på att man släckte ljuset och satte sig två och två (pojke-flicka i den mån det gick att bilda par) i hörnen och under skräddarbordet. Och när man släckte ljuset blev det verkligen kolmörkt för vinterkvällen därute hade inga lampor. Sen fick en pojke börja: Ja mi käring va nog bra men jag tror att Pelles ä bättre! Då fick den som satt hos Pelle försöka lista ut var han som ropat satt och treva sig dit. Den därmed övergivna flickan fortsatte: Ja min gubbe va nog bra men jag tror att Kerstins ä bättre! Vi var ju barn så något avancerat smussel blev det aldrig tal om, men någon kanske försökte sig på en puss i mörkret. Ryska posten gick till så att en fick gå ut i farstun och stänga dörren efter sig för att sedan knacka på. Någon därinne frågade: Vem är det? Det är Ryska posten! En av dem som var innanför pekade på en slumpmässigt vald person och frågade: Handtag, famntag, klapp eller kyss? Då blev brevbäraren tvungen att bestämma sig för ett alternativ, utan att veta vem det var man skulle klappa eller kyssa. Sen fick den utvalde vara brevbärare i nästa omgång.

När mina egna barn var små på 70-talet var jag noga med att ha julgransplundring varje år. Vi bodde lite trångt men det hindrade inte att vi kunde bjuda hem barnens kompisar. Vi hade korvstånd i dörren till köket där man fick låtsasköpa korv och vi sjöng och dansade verkligen också runt granen. När festen började ta slut hjälptes vi åt att klä av granen och kasta serpentiner på den istället för pyntet. Sen dansades en sista ringdans: Nu är glada julen slut, slut, slut… Så slängde jag ut den från balkongen medan barnen hurrade så mycket de orkade! (Vi bodde på andra våningen och nedanför var bara gräsmatta. Maken gick senare ut bar bort den till insamlingsplatsen).

Har man julgransplundringar numera? Jag kan inte minnas att jag hört talas om det.

PS. Agnes von Krusenstierna skriver om en annan version av mörkleken i ”Tony växer upp: Scener ur ett barndomsliv”: I den kolossala matsalen, en riktig festsal med blänkande parkettgolv, ljuskandelabrar och bonade höga ekpaneler, brukade vi om vinterkvällarna leka ”mörkleken”. Jag vet inte, vem som har hittat på ”mörkleken”. Jag vet bara att ingen lek kan vara farligare för små fina prydnadssaker på hyllor och bord och för ostindiska tallrikar.
Vi släckte alla ljus och stängde alla dörrar, och i mörkret skulle en av gossarna försöka få fatt i oss andra. Man skrek och skrattade, hoppade upp på det runda salsbordet eller smög sig ljudlöst utefter väggarna. Ofta kom tant Suzanne in, då vi voro som högljuddast, och tände; och röda och flämtande och skrattande kisade vi mot ljuset och kunde knappast se varandra, efter att ha trevat så länge utan ljus.

 

Det här inlägget postades i Barndom, Jul. Bokmärk permalänken.