Komma för tidigt, komma i tid och komma försent

En del lär sig aldrig. Att vara tidsoptimist kan föra elände med sig, både för en själv och för andra. Samtidigt tycker jag nog att det tyder på en positiv inställning till livet? I mitt fall, som för så många andra, handlar det om att jag vill komma i tid, men att jag är för optimistisk i tron på vad jag kan hinna innan dess. Och att jag tycker det är så tråkigt att komma för tidigt och behöva vänta. Bortslösad tid som man kunde använt till något annat. Men det får ju konsekvenser.

Jag kom att tänka på det här när jag läste Åsa Beckmans krönika i söndagens DN ”Bonusdotterns utbrott lärde mig en viktig läxa” där hon beskriver hur hon kommit alldeles försent för att checka in en kanin före en inrikesresa och hur dottern fick skämmas. Vid andra tillfällen när barnen varit mindre hade hon irrat omkring i sista minuten  och ropat till dem att STÅ STILLA och vänta, eller sprungit med dem längs järnvägsperronger. Och hur hon till slut insett att hon inte vill försätta sina barn i situationer de avskyr och därför numera packar väskorna kvällen innan.

Det påminde mig om en händelse för rätt länge sen när jag stämt möte med min unga dotter E på Heathrow för gemensam resa till Edinburgh. Hon var i London på utbildning och jag skulle delta i en konferens i Skottland vi kunde på så vis få två dagar tillsammans där. Den andra dottern Å hade tidigare sett en lampa i London som hon bett E köpa och skicka med mig hem. Vi träffades alltså på flygplatsen vid incheckningen och hon hade kartongen med lampan med sig. Men när vi skulle passera passkontrollen hade jag inte längre något boardingkort. Mannen i kontrollen sa att jag skulle gå tillbaka och leta.  Jag hittade det inte och ville vända tillbaka till dottern, men då gick det inte längre för jag hade passerat gränser där man måste ha boardingkort för att gå i andra riktningen (ungefär så var det, jag minns ju inte exakt).

terminal_5_72dpi_Dec06

Heathrow airport

Under tiden hade mannen i kontrollen sagt åt E att skynda sig tillbaka och se vart jag tagit vägen för planet skulle strax lyfta. Så fick hon alltså springa under tidspress, kånkande på en kartong med en lampa i. När vi till slut hittade varandra och kom tillbaka till passkontrollen hade någon lämnat in mitt upphittade boardingkort. Då satt sedan länge alla passagerare på sina platser i det stora planet, som var fullsatt, och väntade på de två sista. Vi pratade inte så mycket under den resan.

När jag for hem från Skottland glömde jag kartongen på hotellet. Efter hemkomsten ringde jag dit för att be dem skicka den. Men de påstod att det inte fanns någon efterlämnad kartong. Någon hade lagt beslag på den – antingen en gäst eller någon ur personalen. Trist. Much ado about nothing.

En annan gång var jag i Venedig och skulle checka ut från hotellet för att åka tåg till Milano och där ta ett flyg hem. Jag hade varit ute på stan, men gått vilse och var försenad (Venedigs gränder slutar alla vid en kanal och man kommer inte längre). Portieren gjorde sig ingen brådska med utcheckningen fast jag bad honom skynda sig. Efter en stund kom han på att han missuppfattat min avgångstid och att jag nog hade bråttom ändå. Jag sprang ner i gränden för att ta vaporetton till stationen, men upptäckte att jag fortfarande hade den jättestora hotellnyckeln i handen. Sprang tillbaka med den och började om. Efteråt har jag tänkt att hotellet nog hade förlorat många nycklar redan och att en mer eller mindre kanske inte var något jag behövt ligga sömnlös för. Men när jag kom till tågstationen hade mitt tåg förstås gått. Jag fick ta nästa tåg och med hjälp av taxi till flygplatsen lyckades jag komma med mitt flyg hem.

Italy_Venice_Vaporetto2

Vaporetto

PS. När jag skrev rubriken tyckte jag att den verkade bekant. Jag gick till bokhyllan och letade och, mycket riktigt, där hittade jag ”Komma rätt, komma fel och komma till punkt”. Det är Eva Halldingers översättning/bearbetning av Lynne Truss: ”Eats, shoots & leaves”. Det är en lärorik och ganska rolig bok om interpunktion. Men det är en annan historia.

 

Det här inlägget postades i Komma försent, Resor. Bokmärk permalänken.