Vinterorgel

När jag var barn hörde vi ofta i radio på klockspelet från stadshustornet med tolvslaget och den därpå följande dagens dikt. Numera sänder man enbart klockslaget och diktläsningen och fast jag sällan lyssnar numera saknar jag klockspelet och Örjanslåten.
Här kan man inledningsvis höra klockspelet i en inspelning med Bengt Hallbergs version av låten (med fina men oskarpa stockholmsbilder):

Dagens dikt började sändas i radio den 1 februari 1937. Den första dikten som lästes var Esaias Tegnérs ”Det eviga”. I ”Lär mig att mäta tiden. Dagens dikt 1955-1989” skriver Lars Hänström att programmet sänts så gott som dagligen under alla dessa år och att det ”är ett av Sveriges Radios äldsta – äldre än exempelvis Dagens Eko – och sannolikt också det enskilda forum i Sverige där lyrik nått ut till flest människor under 1900-talet.” I skriften återges också en dikt skriven av Hjalmar Gullberg för 1943 års Dagens dikt-antologi: ”O lyssnare, med dig har sånggudinnan / stämt möte mitt på dagen klockan tolv. / Du var generad först – och så var kvinnan; / hon rörde sig som främling på ditt golv. / Nu kommer hon som en av dina egna. / Hon dröjer aldrig länge vid ditt bord. / Hon säger vad du tänkt i det förtegna / men inte kunnat kläda själv i ord.” (Stiftelsen Etermedierna i Sverige, 1997).

På Allhelgonadagen läses av tradition Karlfeldts ”Vinterorgel”. Ofta har den lästs av Gunnar Sjöberg, idag hörde vi den i en inspelning från 2006 med Max von Sydow. Bägge läser med högtidligt allvar och malm i rösten. Här spelar orgeln på hela registret med alla sina stämmor under hösten – Cecilia och Advent – och vintern till nyår ”Tungt trampar Eol, alltid beredd / sin flåsande bälg / och håller väderkistan försedd / från helg till helg. / Där väntar nordan på nyårsny / att stöta i smattrande horn av bly / —”. Men efter den långa vintern väntar den första våren: ”Jag vill gå ut en violbrun kväll / bland isig björk / och höra den strykande violoncell / som sväller mörk;”

Violbrun – som björkrisets bark de där första vårkvällarna.

Ditt tempel är mörkt och lågt är dess valv,
Allhelgonadag!
Där slocknar sommarens hymn som ett skalv
av klämtande slag.
Sin mantel river den svarta sky,
och lundarnas bleknade trasor fly,
och natten mässar om allt som är dött,
allt hö, allt kött.

Det dagas ånyo, det klarnar så vitt,
det blånar så vasst.
Det växer en värld ur förgängelsens mitt,
en vit och fast.
I frostiga kvällar skönjs en arkad
med pipor av silver i glittrande rad;
nu reser vintern sitt orgelhus
ur mörker och grus.

Nu höves ej lövens lösa lek,
ej susande äng.
För svag är den saviga bågen, för vek
är blomstersträng.
Men furan på höjd och granen i dal
de ljuda alltjämt som en sträv principal:
Cecilia stämmer sitt instrument
till Guds advent.
Nu ligger det stora tempeltun
som en liljevret.
Drag an registren, drag dov bordun,
drag gäll trumpet.
Stäm upp för din konung, du stämmornas mö!
Han kommer på gången, den flingor beströ,
och stilla ekar ett svävande svall
från himmelens hall.

Tungt trampar Eol, alltid beredd,
sin flåsande bälg
och håller väderkistan försedd
från helg till helg.
Där väntar nordan på nyårsny
att stöta i smattrande horn av bly
och östan att följa med herdesång
de vises gång.

Du höga orgelverk, jag är en man
i din menighet
och samlar din mångfald, så gott jag kan,
till enighet.
Nu lär min ande din egen ton,
den fulla klangen, den djupa ron,
att jag må gå som på sabbatsfärd
i min vintervärld.

Från tidig skymning, då lamporna tänts
i östligt kor
och vintergatans valvsegel spänts
av flammande flor,
det susar ibland intill gryningens väkt,
som stjärnornas lugna andederäkt,
en enda ton, en glasigt klar
och underbar.

En fimbulnatt som i hedenhös
med bävan jag hör,
när svällaren öppnas och blästern går lös
ur flöjtverk och rör.
Det skallar basun som i håligt trä
av knäckta ekar som sjunka på knä,
och stämmor dansa i vild mixtur
som rykande ur.

Jag vill gå ut en violbrun kväll
bland isig björk
och höra den strykande violoncell
som sväller mörk;
och jag vill höra i fastlagskoral
det växande visslet av salcional,
den första vårlig eolin
i morgonens vin –

till dess Maria går skär av sol
på skarens glans
och fäster kring skogens mörka kjol
en hasselfrans
och säger: ”Syster, det töar från kvist.
Nu vila, du vita organist!
Av musikanter ett brokigt band
styr upp mot vårt land”.

Erik Axel Karlfeldt, Hösthorn (1927)

Allhelgona

 

Det här inlägget postades i Allhelgona, Årstid. Bokmärk permalänken.