Bokklubbens decemberval

I vår bokklubb har vi en lista över böcker som vi har lust att läsa. Ibland väntar vi på att en nyutkommen bok ska bli tryckt i pocket innan vi tar itu med den. Bekvämt och billigt och man slipper stå på den långa väntelistan för att få låna på biblioteket.

Men ibland väljer vi gamla böcker. Som jag berättat under fliken ”Bokklubben” har vi ett stort åldersspann i vår klubb och det är vi mycket stolta över. Jag som är mellan 70 och 80 år tycker det är enastående att få vara med i ett gäng där den yngsta är född på 1980-talet. En gammal bok kan således vara en ny bekantskap för de yngre eller ett tillfälle att återvända till en nästan bortglömd läsupplevelse.

I december valde vi två så olika böcker som Selma Lagerlöfs ”Gösta Berlings saga” och Maria Langs ”Mördaren ljuger inte ensam”. Det de faktiskt har gemensamt är att bägge är debutantromaner. Jag hade ju läst båda tidigare, men det var bra länge sen.

IMG_0215xLangs bok trodde jag stod i bokhyllan här i stan, men där fanns bara en del andra titlar, bl.a. ”Farligt att förtära” som var hennes andra bok. Jag läste den medan jag väntade på att den första skulle dyka upp, men den var alls inte särskilt bra, ganska långtråkig faktiskt. Deckare förr skulle ju vara pusseldeckare och innehåller ofta tradiga uppräkningar av fakta om vad personerna sagt och gjort för att man ska få hjälp att logiskt räkna ut vem som gjort det. Men den första är faktiskt inte dålig och uppfattades säkert som modern och frispråkig när den kom 1949, bl.a. visar sig en av karaktärerna vara ganska öppet homosexuell. Vid ett litterärt seminarium i Smedjebacken häromåret talade Ulrika Knutsson över ämnet bergslagsförfattare och utnämnde då Maria Lang till svensk deckardrottning. Maria Lang skrev över 40 deckare.

Selma Lagerlöf har man ju sett som en ganska vördnadsbjudande dam, medlem i Svenska Akademien och Nobelpristagare och allt. På alla foton ser hon ganska sträng ut, jag har aldrig sett henne le. Många av hennes böcker behandlar ju också moraliska och kristet etiska frågor. Men Selma har verkligen också humor, vilket visar sig här och där i texten. ”Gösta Berlings saga” är en samling berättelser och skrönor om människor och öden i Värmland som hon hört berättas där hemma. Det som är frapperande är hur lättläst den är, trots sin ålder (utgavs 1891). I min bokhylla finns två exemplar; en från 1908 (10e uppl.) och en från 1978, bägge tryckta hos Bonniers. Den första är naturligtvis med gammalstavning, men den andra har faktiskt fortfarande kvar de gamla pluralformerna. Kanske har man tyckt att det var passande med tanke på åldern på verket, annars skrev man väl inte så vid den tiden.

IMG_0211x

1908 års utgåva av Gösta Berlings saga. Vackert band, men jag vet inte vad det kallas. Linneband?

Det är intressant hur Selma här och där mitt i berättelsen bryter och blir personlig i sitt tilltal. I kapitlet ”Spökhistorier” skriver hon plötsligt: ”Nattvinden tjuter där ute, en fikus och en nerium piska balkongens pelare med sina styva blad, himlen välver sig mörk över de långsträckta bergen, och jag, som sitter ensam i natten och skriver, med lampan tänd och gardinen uppdragen, jag, som nu är gammal och borde vara klok, jag känner samma rysningar krypa uppför ryggraden, som när jag första gången hörde denna historia, och jag måste oupphörligen lyfta ögonen från arbetet för att se efter om inte någon har kommit in och gömt sig i vrån där borta. Jag måste se ut på balkongen för att ge akt på om inte ett svart huvud sticker upp över räckverket. Den viker aldrig ifrån mig, denna skräck, som väckes av de gamla historierna, när natten är mörk och ensligheten djup, och den blir mig till sist så övermäktig, att jag måste kasta pennan, krypa ner i min säng och dra täcket upp över ögonen.”

 

 

Det här inlägget postades i Böcker. Bokmärk permalänken.